Nära nu...

...tills vi flyttar! 

Vi har senaste tiden, som bekant är, varit utan vatten, toalett och dusch. Detta är nu fixat sen ett par veckor tillbaka och vårt badrum är nyrenoverat, fräscht och snyggt (så länge man inte kollar i fogar och kanter)!

På detta så har vi nu varit utan matlagningsmöjligheter i ca 1,5 vecka eftersom vi renoverar köket. IKEA: toppen! =) Köpt ett bra helt okej kök med vita luckor. Ny ugn, spishäll och fläkt, som allt snart är på plats. Svart högblankt kakel mellan bänk och väggskåp. Snyggt! Jag har målat hallen och slagit ihop IKEA-skåp, brorsan har varit här och hjälpt till massor och P-A är såklart outstanding vad gäller jobb, fart och resultat.  

Tråkigt dock är att smaklökarna och ämnesomsättningen har varit i botten eftersom vi under denna tid levt på.. jag gillar inte att säga det men, "färdigmat, fryst, bara att värma i micron". Ett ord: BLÄ! Inte största utbudet att välja på, allt blir ganska tråkigt och många kvällar har middagen istället fått bestå av rostade smörgåsar. Men nu har vi kopplat in ugnen iallafall och igår avnjöt vi en högst delikat middag av kycklingfilé, potatis och en smarrig creme fraichebaserad sås. MUMS! =) Längesen mat var så gott, men också längesen vi åt lagad mat som inte kom från Findus, Felix eller Nelles Pizzeria (vilket iof är den BÄSTA pizzeria "i stada"). Kroppen mår plötsligt bra igen! 

Så, snart inflytt i vårt underbara hus! Ska göra klart det sista nu, fota de utrymmen jag inte redan har, och sen lägga ut för försäljning. Vi provar blocket först, ser hur det går. Känner du nån som behöver och vill ha en 2:a, 47kvm, nyrenoverad i ett bra område, be personen ifråga då sända över 1,1 miljon så kirrar vi det snabbt! =) 

Per-Anders, min älskade, har fyllt 35! Vissa kallar det "fylla gubbe", jag kallar det "fira ordentligt!" =) Och fira gjorde vi. Började med chokladprovning i Gamla Stan, mysigt! En promenad som tog oss till Patricia där jag hade hyrt ett rum för middag och ställt till med överrskningsfest! 18 personer tror jag vi blev till slut! Jag hade jättekul, alla andra verkade ha kul likaså, och min älskade hoppas jag och tror hade roligast och bäst av alla! =) *älskar* Planerar och funderar redan över 40-årsdagen =)

Oktober månad: Rosa Bandetkampanj. Och självklart är Clas Ohlson med och stödjer genom att försöka sälja rosa band till våra kunder. Går ganska bra..! =) Har sålt en hel del, men det dyker även upp en hel del dumma kommentarer måste jag säga. Vanligaste sättet att säga nej: "Näe, inte just nu." eller "Hmm, nä det får bli en annan dag." Tror inte att de köper ett i nästa butik heller, hmm... 

Får även höra en hel del "Det har inte jag kontanter till nu." samtidigt som de handlar för 29kr och betalar med en 500 kronorssedel. *duh* Jag gillar däremot "Jag skickar faktiskt pengar varje månad till Cancerfonden, men tack för att du frågade.". Även om det stämmer eller inte är det ett bra svar. Jag vill inte höra dumma lögner som personen 0,5 sekund efteråt motsäger. Jag struntar fullkomligt i VARFÖR detta nej dyker upp. Alla vill inte, så är det bara. Jag blir inte sur för det. Detta är upp till var och en, men dumma svar; NEJ TACK!  En äldre herre av okänt utländsk ursprung frågar: "Varför ska jag köpa ROSA band?? Inte rosa! Blå kanske, men jag kan inte ha rosa." Jag: "Färgen har ingen egentlig betydelse, den bara symboliserar att det handlar om bröstcancer". Kund: "NEJ, jag tänker inte ha på mig, jag köper inte..!" Suck, den som ändå vore färgblind...

 Tänk den kvinna som kommer i vår och inte vill stödja kampen mot prostatacancer för att hon inte gillar mustascher... Lägg ner säger jag bara. 

Hade en väldigt rörande kund, rörande på det sättet jag inte önskar någon. "Tack, men jag bidrar redan massor. Men det är en bra sak ni slåss för. Min fru fick nämligen bröstcancer, men henne gick det tyvärr åt skogen för... Snart efter fick jag själv cancer, så jag vet minsann hur viktigt det är..." Vad svarar man... Jag kunde självklart inte annat än att beklaga sorgen och hoppades på att jag inte hade någon kund på kö eftersom tårarna pressades fram. Kan inte ens föreställa mig smärtan att förlora sin make/maka. Det enda jag har klart för mig är att det inte är acceptabelt. Så jag ger och drömmer om dagen då de hittar boten för cancer. Samtidigt håller jag självklart fast vid hoppet att vi aldrig drabbas. 

Lev.